Av professor Alain Topor ved Universitetet i Agder.

Vi verkar leva i en tid av tilltagande paradoxer.

Samtidigt som den medicinska modellens dominans inom det psykiska helsefältet bara växer, så syns allt tydligare tecken på att den krackelerar.

Psykiatriska diagnoser har blivit en självklar bas för insatser såväl inom specialistpsykiatrin som inom kommunernas psykiskt hälsoarbete. Specifika diagnoser är tänkta att leda till speciella insatser; som inom somatiken. Samtidigt nås vi av rapporter om att forskningen närmar sig orsakerna till de olika psykiatriska sjukdomarna. Ibland finns orsaken i genetiken, ibland i hjärnforskningen. Snart vet vi. Och handen på hjärtat vore det fantastisk om man fann en tydlig orsak-verkan kedja, så att verksamma insatser kunde utvecklas.

Men så är inte fallet idag. Tvärtom blir allt tydligare hur de forskningsresultat som publiceras är styrda av de läkemedelbolag som finansierar forskningen. Tre framstående psykiater skrev i en ledare i British Journal of Psychiatry att den medicinska forskning, trots spännande framsteg, inte lett till några märkbara förbättringar för vården av personer med allvarliga psykiska problem de senaste 30 åren (Priebe, Burns & Craig, 2013).

Statligt finansierade studier i USA och England visade på ringa skillnader i effektivitet mellan första och andra generations neuroleptika. Tyvärr fanns knappt några skillnader eller när det gällde biverkningarnas plågsamma effekter. Uppemot 40 procent av patienterna som ordinerades neuroleptika slutade ta sin medicin främst till följd av deras bristande effektivitet och biverkningar (Lewis & Lieberman, 2008).

Nyligen återkom Priebe i World Psychiatry (2015): Enligt honom visste vi tillräckligt mycket om vad som orsakade allvarliga psykiska problem: “What contributes to poor mental health is well known (1): adverse childhood conditions; experience of war, persecution and torture (2); social isolation; unemployment and social exclusion; poverty, poor education and low socio-economic status; and social inequality.” För att uppnå påtagliga förbättringar när det gäller den psykiska hälsan borde samhällets focus ligga på att “provide safe and supportive upbringing conditions; secure peace within and between countries; eradicate poverty; guarantee good education; strive for full employment; promote social cohesion and functional communities; and have little social inequality. These requirements are clear and unequivocal, no more research needed.”

Priebe och hans kolleger är ledande psykiater och forskare. Kan det bli så att även när det gäller framväxten av ett socialt paradigm, psykiatrerna ska spela en ledande roll? Eller kan vi som redan är verksamma i gränstrakten mellan socialt och psykiatrisk tydligt formulera den redan existerande sociala praktiken och kunskapsbasen?

Referenser

Lewis, S. & Lieberman, J. (2008). CATIE and CUtLASS: can we handle the truth? British Journal of Psychiatry, 192, 161-163.
Priebe, S. (2015). The political mission of psychiatry, World Psychiatry, DOI: 10.1002/wps.20172
Priebe, S., Burns, T. & Craig, T. (2013). The future of academic psychiatry may be social, The British Journal of Psychiatry, 202, 319-320.